Ni undrar förstås vad Daisy Awards är. Jag hade själv ingen aning om att den här nomineringen fanns, förrän jag fick den nu i maj. Historien bakom Daisy Awards handlar om en man som för 25 år sedan låg inne på en cancerklinik. Han tyckte att sjuksköterskorna gjorde ett fantastiskt jobb. Sköterskorna var trevliga, glada och empatiska och gjorde skillnad för honom under den tid han vistas på sjukhuset. Han fick den bästa vård han kunde tänka sig.

Det resulterade i att han ville uppmärksamma och hedra sjuksköterskor inom cancervården världen över och startade The Daisy foundation. Alla cancersjuksköterskor kan bli nominerade. När en patient har blivit utskriven från vår klinik på Karolinska Sjukhuset så får de hem en utvärderingsenkät där de bland annat gör en bedömning om sjuksköterskan varit empatisk och medkännande och villig att förbättra välbefinnande för patienten, vilket är en viktig bit i tillfrisknandet.

Att jag fick utmärkelsen fyra månader efter att jag börjat arbeta på den högspecialiserade cancerkliniken vid Karolinska sjukhuset är hedrande. Jag blev jätteglad och oerhört rörd och det var så fint att läsa patienternas omdömen om mig där det stod att jag är proffsig, lyhörd och trevlig. Jag älskar verkligen mitt jobb, och mina vänner frågor ofta hur jag orkar med de långa dagarna, det höga tempot och det faktum att patienterna är akut sjuka och ibland inte överlever stora medicinska ingrepp.

EN ARSENAL AV MEDICINER I FICKAN

När jag började på kliniken var vi fler sjuksköterskor än vad vi är just nu. Varje sköterska hade hand om fyra plus en patient under ett arbetspass. Sedan en tid tillbaka är vi färre och nu har vi ansvaret för sex till åtta patienter. Några kan vara på väg hem andra, andra på väg in och en del på väg till en annan vårdform. Vissa har skyddade identitet som vi måste ta hänsyn till.

Arbetstrycket är högt och det första jag gör när jag kommer är att jag förbereder patienternas mediciner, smärtstillande, ångestdämpande och tabletter mot illamående, så jag snabbt kan hjälpa dem.

På vår avdelning är det ytterst viktigt att vi kan finnas tillhands om någon patient har frågor eller känner sig ledsen. Ofta tar jag min fikapaus eller del av min lunch till samtal med oroliga patienter. Även anhöriga passar jag på att prata med när deras nära åker på en behandling.

De flesta av våra patienter kommer från operation och kommer då tillbaka med trackeostomi, olika dränage, sond i näsan och katetrar på olika ställen. Trots detta så har vi ambitionen att mobilisera patienten så fort som möjligt, upp och sitt i fåtölj, gå i korridoren och då det går – äta av vår goda mat som finns på avdelningen. Detta minskar risken för liggsår, proppar och lunginflammation.

Under ett arbetspass är det med andra ord oerhört mycket att hålla reda på så alla patienter får den omvårdnad som de bäst behöver. När vi har överbeläggningar, vilket händer fler gånger i veckan, skapar det en stor press och en inre stress.

Många äldre patienter har svårt att be om hjälp; ”Inget besvär för min skull”, är ett svar vi ofta får när vi frågar varför de inte ringer på hjälp vid problem. Denna patientgrupp biter ihop och vill inte störa. Då är det viktigt att ta på den kliniska blicken och läsa av hur de mår.

Jag har några knep för att motverka den inre stressen och orka var positiv, vänlig och empatisk – och det är humorn. Jag försöker att hitta sätt att skoja med patienterna. Ofta säger jag saker som de inte förväntar sig, med glimten i ögat. Vi hade en patient som envisades med att gå upp ur sängen själv trots att det fanns stor fallrisk så fick jag bli lite bestämd.

Du vet att det är viktigt att du ringer när du behöver hjälp till toaletten så vi kan hjälpa dig, sa jag. Och patienten undrade; ”Varför då? Jag vill inte störa ni har så mycket att göra…”

Men du måste om du faller så ser det så illa ut i statistiken, sa jag! Och så skrattar vi tillsammans. Det är dock inte alla som har humor eller tycker att det är roligt men det kan ju också bli kul om man är snabb munnen.

En del ungdomar som ligger hos oss är mycket curlade av sina föräldrar och försöker ibland utnyttja situationen. Kan du hämta en glass till mig… ”Men älskade vän, det är inte benen vi har opererat, du kan gå själv.”

Självklart så funkar inte den jargongen hos alla utan man måste lära sig att bedöma vad och hur man säger saker.

DRIVKRAFTEN OCH ATT ORKA

Det är förstås en utmaning att orka pressen. Hade jag inte älskat mitt arbete så mycket som jag gör hade det varit betydligt tuffare. Jag har många goda vänner och rikt socialt liv, vilket betyder mycket för återhämtningen.

När mina barn mår bra och är lyckliga så ger det mig bästa kraften att orka vidare. När jag har gett mycket av mig själv och jag får medmänsklighet tillbaka så ger det oerhört mycket tillbaka. Ett sådant exempel är när en god vän ringde och sa; ”Du är säkert dödstrött idag så kom förbi så bjuder jag dig på en massa god mat.” Det är sann vänskap och då slurpar jag i mig medmänskligheten – och maten förstås!

Eftersom jag också är näringsmedicinsk terapeut så vet jag vikten av bra näringsrik mat när man arbetar hårt. Ju hårdare jag arbetar ju mer näring säkerställer jag liksom god sömn.

När jag kommit hem från ett arbetspass ställer jag mig i duschen och låter allt vatten ta med dagens stress så den rinner av mig.

Jag bär stolt Daiys-blomman på min arbetsrock och är fantastisk glad över att utmärkelsen och mitt arbete där jag fått förtroendet och förmånen att göra skillnad. En del arbetar som sjuksköterska men jag är sjuksköterska.

Krönikan är skriven av sjuksköterskan och näringsmedicinska terapeuten Fredrik Ölander.